Damokles svärd. Målning av Richard Westall, år 1812
Att skriva poesi behöver inte var djupsinnigt, tillspetsat eller tekniskt avancerat. Däremot kräver poesin ett öppet sinne och en slags lyhördhet för det som inte genast uppenbarar sig i tillvaron och i språket. Låt oss börja med ett par rader och se var vi slutar:
“Höstens damoklessvärd
hänger över oss.”
En poetisk omskrivning av verkligheten. Och vem var Damokles? Måste vi veta vad som hände hos kung Dionysios av Syrakusa för att avnjuta en rad poesi. Nej, men låt oss gå tillbaka till Arkimedes, Lucias och kung Dionysios hemstad Syrakusa på Siciliens östkust. Det hela tilldrog sig under en bankett, cirka 350 år f.Kr. Hovmannen Damokles fjäskar och lismar för kungen och mår alldeles förträffligt i det fina sällskapet. Plötsligt tröttnar kung Dionysios och klär Damokles i en kunglig mantel. Därefter hänger han upp ett svärd över Damokles huvud. Den tunna tageltråden som håller svärdet, säger kungen, är lika tunn som skiljelinjen mellan glädje och fruktan. Naturligtvis vill han på detta sätt förklara för Damokles kungaämbetets natur. Härav den symboliska innebörden av begreppet Damoklessvärd sådant det dyker upp i poesin. Senast jag stötte på ordet var i en dikt skriven av Tomas Tranströmer:
“Osäkerhetens rike
Byråchefen lutar sig fram och ritar ett kryss och hennes örhängen dinglar som damoklessvärd.
Som en spräcklig fjäril blir osynlig mot marken flyter demonen ihop med den uppslagna tidningen.
En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.”
Här dinglar svärdet i en liknelse. Det kan vara bra att känna till skillnaden mellan en liknelse och en metafor. ”Höstens damoklessvärd” är en metafor och hoppar över jämförelseledet med orden ”är som ett”. Läsaren får själv koppla ihop begreppen. Ett annat exempel på en metafor är ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen” vilket är inledningsraden i Tomas Tranströmer debutdiktsamling ”17 dikter” från 1954. Här använder författaren fallskärmshoppet som ett verktyg för att beskriva ett inre, psykiskt skeende.
Diktens titel
Utöver liknelser och metaforer så är diktens titel en viktig ingrediens i det poetiska uttrycket. Den ovanstånde diktens titel ”Osäkerhetens rike” ger läsaren en vink om hur dikten skall tolkas. Istället för begreppet rike kan vi pröva med andra ord som land och stat. Med tanke på den kusliga, Orwellska stämning som dikten piskar upp så hade även dessa synonymer fungerat bra. Problemet är då att osäkerheten sådan som författaren vill framställa den om huruvida vi skall förstå dikten som en beskrivning av ett samhällstillstånd eller ett själsligt tillstånd eller rentav någonting svårfångat däremellan, faller bort. Genom att också rent konkret utmana fysikens lagar med den svävande hjälmen, den flytande demonen och den flygande sköldpaddan förstärks osäkerheten ytterligare om hur detta rike egentligen är organiserat. Mystiken ligger tät men den som vill betrakta Tomas Tranströmer som en gåtfull mystiker glömmer bort att en viktig del av poesin består i att undersöka och nyansera tillvaron på ett djupare mänskligt plan, i närheten av tystnaden, det privata, det obegripliga, det absurda, det storslagna osv. Vi behöver inte nödvändigtvis ta steget över till religion och andlighet. Modern poesi liksom andra moderna konstyttringar, för att inte tala om filosofi, söker ständigt efter ett uttryck som korresponderar med vår upplevelse av verkligheten.
Prometheus. Målning av Gustave Moreau, år 1868
Musiken som formspråk
Ett formspråk som ligger nära poesin är musiken. 1800-talstonsättaren Franz Liszt betecknade sin romantiska programmusik som ”symfonisk dikt”. Ett exempel är musikverket ”Prometheus” efter Johann Gottfried Herders diktverk om den klassiska myten. Vad som är intressant i sammanhanget är hur Liszt på ett banbrytande och modernt sätt försöker anpassa form efter innehåll för att förmedla ”mytens väsen av olycka och salighet”. Uppgiften att fullända och förfina dramatiken genom häftiga växlingar mellan olika stämningslägen, understrukna av dissonanser, kromatik, tonupprepningar, molltonart med korta inslag av dur, melodram var något som förföljde honom ända in i döden. Apropå döden så komponerade Liszt två pianostycken vid Wagners död med titeln ”Sorgegondol”. Den ovanstående dikten ”Osäkerhetens rike” är hämtad ur diktsamlingen ”Sorgegondolen” från 1996.
Andra musikaliska formspråk – väsensskilda från den fullt utvecklade symfonin, sonatformen och dacapo-arian – är schlagern, balladen och kupletten vilka ger exempel på betydligt enklare satsmelodi. Inom poesin är en ballad vanligtvis skriven på det relativt osofistikerade versmåttet knittel. I engelsk verslära betyder ”couplet” att versraderna rimmar två och två vilket är motsvarigheten till svenskans parrim.
Om vi återvänder till Tomas Tranströmer så är hans brett upplagda långdikt ”Östersjöar” från år 1974 att jämföra med en symfoni medan andra dikter är skrivna på klassiska antika versmått såsom alkaisk och sapfisk strof samt modifierad hexameter. Innehållet styr över formen.
Versmåttet
Med begreppet versmått menas poesi med en reglerad rytm. Schematiseringen av rytmen sker genom olika s.k. metriska system. Versens meter är detsamma som versens mått, dvs. dess versmått. Rytmen mäts i versfötter vilka består av olika antal betonade och obetonade stavelser. Ordet ”versfot” är en s.k. spondé med betoning på både ”vers” och ”fot” till skillnad från ordet ”spondé” som är en s.k. ”jamb”. Se min avslutande limerick för ett bättre exempel.
Ordet lyrik kommer av grekiskans lyriko’s och betyder hörande till lyran, dvs. skicklig i lyrspel. Ordet lyrik används ofta för att beteckna en mera direkt och känsloorienterad poesi. Centrallyrik är sådan lyrik som uteslutande utgår från författarens åskådningshorisont. Prosalyrik är en mellanform mellan poesi och prosa och saknar poesins avbrutna rader men bibehåller ett lyriskt uttryck. För den som vill lära sig mera om de klassiska versmåttens uppbyggnad är Alf Henriksons bok ”Verskonstens ABC” en utmärkt guide.
Låt oss avslutningsvis ta ett exempel på bunden poesi, närmare bestämt versmåttet ”limerick” med sin femradiga jambiska strof med tre takter i första, andra och femte raden och två takter i den tredje och fjärde raden:
-Damokles från Syracusa?
Skål! låt makten berusa
ditt sinne, din värld
här under mitt svärd
du klarare ser det diffusa!
Om vi väljer att betona o:et i Damokles så har vi början på en jambisk, stigande versrytm med betoning på ordet ”från” och vidare på u:et i Syracusa. Vad gäller den sista överskjutande stavelsen i Syracusa, liksom i berusa och diffusa så är det här fråga om en s.k. hyperkatalexis, vilket får anses som tillåtet när det kommer till limerickar. Den andra raden börjar dessvärre inte med en jamb men rytmen fungerar och det är naturligtvis det absolut viktigaste.
Text: Robert Lapidus
