Bengt Liljebladh från Göteborgs universitet bland adeliepingviner på Sydpolen.
Den svenska isbrytaren Oden har nyligen avslutat en vetenskaplig expedition till Antarktis. Det är vintertid i Sverige men midsommartid på södra halvklotet. Med på expeditionen var Bengt Liljebladh, fil. dr. i oceanografi vid Göteborgs universitet.
Adeliepingvinen Pelle paddlar iväg över snön.
Expeditionen började i Amundsenhavet och gick vidare till Rosshavet där den Amerikanska basen McMurdo ligger. Oden var chartrad av National Science Foundation i USA för att bryta is så att förrådsfartyg kan gå in till stationen som hyser närmare 1000 personer under sommaren. Innan isbrytningen fanns tid att forska på bland annat vattenutbyten, värmeflöden, koldioxidflöden genom isen och på sälars hälsa. I två månader var expeditionen igång vid Sydpolen. Detta är en del av Bengt Liljebladhs reseberättelse, nedskriven på julafton.
Resebrev
Jag sitter i min hytt efter grötfrukost och tittar ut på ett snöigt isflak. Fartygstiden ligger 4 timmar efter Sverige men lokal tid är det natt fast solen står högt. Det är faktiskt midsommartid här. Så det passar ju bra med sillbord osv. Vi ska titta på Kalle Anka och sen äta julbord. Kanske kommer det en tomte…
Igår var jag ute med sälgänget och fångade 3 fetingar, den värsta vägde 240kg. Det är rätt starka bestar som ändå guppar fram ganska snabbt i snön. De var ärrade av attacker från leopardsälar i ungdomen. Isflaket är så dåligt så ingen turism på snön är tillåten. Vi trampade igenom ett par gånger där det bara var vatten under (3000m djupt under snön). Istäcket består på en del ställen bara av frusen snö. När jag åkte igenom lyckades jag fånga en antarktisk krill som flöt upp. Den gav jag till den amerikanske läraren som blev mycket förtjust.
–Oh my God, Wow! Where is it? Bengt has it in his pocket… hörde alla över radion. Vi lever i ett litet samhälle med stor social kontroll. Men häromdagen skidade jag ut på egen hand för att få lite tystnad och motion. Då stötte jag ihop med en ensam Adeliepingvin, Pelle får han helt enkelt heta för den rotvälska han hävde ur sig under presentationen lämpar sig inte för vår fonetik.
Jag tyckte vi kunde slå följe tillbaks till båten och han samtyckte fast på lagom avstånd. Duns, ner på magen och paddlade iväg över snön som en kajak med extra propeller därbak. När vi närmade oss båten ställde han upp på lite fotografering utan krav på ersättning. Han visste nog att badjävlarna ändå bestämt att lokalbefolkningen inte får ges några som helst favörer. Sälarna får inte heller nåt för sveda o värk. Och de är inte rädda, bara sura över att bli störda.
Pelle berättade att han befunnit sig här flera veckor och blåst ut från shelfen där det finns så mycket käk under isen och alla polarna blev kvar på ett annat flak. Han tyckte ändå det var spännande att se sig om jämfört med att stå och balansera ett ägg ovanpå fötterna i flera månader medan tormen sliter i päls o fjädrar. En bebis måste man ju ha men i ärlighetens namn är ju detta inget ställe för blåbär… Ja, så skildes våra vägar, Pelle paddlade iväg för att hitta en genomskinlig iskrill att snaska på och jag gick in och blev serverad ett rejält köttstycke från en Uruguayisk kossa med glass till efterrätt. Det är en bisarr värld… Tänkte på att vi blir bara mer och mer sårbara och samtidigt mer och mer oövervinnliga med hjälp av allt knepigt vi pillar ihop för att tillämpa vårt kontrollbehov. Samlar naturen kraft för att återställa ordningen eller har vi kraft att skapa vår egen? Eller är vi bara löss som förtvivlat ordnar den närmsta omgivningen så vi kan överleva med hjälp av en resursstark värd?
Kan ni tänka er att sälarna har löss? Som överlever -2-gradigt vatten och sitter kvar på sälarna när de dyker ner till flera hundra meters djup för att plaskvåta hoppa upp på isen och ligga och vila sig i -30 grader. När lusen kom till hade nog Gud gjort av med de flesta uppslag på vilket liv som kunde vara drägligt för en sådan liten världsmedborgare, eller så kom den till för tidigt innan gud var inkörd i brallorna… Vår forskning har verkligen löpt på smärtfritt, alla instrument har fungerat utan minsta problem och jag tror de flesta är nöjda men trötta. En sådan här skiftgång tar på krafterna men jag tror det var det bästa i detta läge. Vi är ju för ovanlighets skull ganska många tekniker ombord. Efter kvällens begivenheter börjar det igen och då ska vi ta oss västerut. I det läget får vi också ställa om våra klockor 17 timmar! Vi får se hur det rör om i vår dygnsrytm som redan är rätt skruvad. Men måltiderna är alltid med bestämda intervall och det är de fasta punkterna i tillvaron som gör att vi inte blir nerkörda av att jobba länge och på tider vi annars sover.
Där slutade Bengts funderingar…
Julfriden sänkte sig över fartyget med tända ljus och nerdragna gardiner på årets ljusaste dag… Men en vit jul var det, åtminstone utanför!
